FRIKYRKOR OCH TÄNDSTICKOR

Krönika av Annica Albertsson till Proletärens baksida

8 september 2014

Jönköping är känt för två saker. Frikyrkor och tändstickor. Frikyrkorna lever och frodas i högönsklig välmåga och av ett inte föraktligt skattestöd, direkt och indirekt. Vid terminsstart hyrde kommunen Pingstkyrkans gudstjänstlokal som föreläsningssal. Vad det kostade vågar man inte gissa. Föreläsaren lät sig dock inte skrämmas av det gigantiska träkorset, han gav talesättet ”att svära i kyrkan” ett ansikte.
Så är det med mycket i vår kommun – samhälleligt ansvar lejs ut till kyrkor som nöjda cashar in reda pengar och hoppas på eventuella själar.
Vad gäller tändstickorna är det sämre bevänt. Den sista asken skickades härifrån 1970. Sedan dess har det gamla fabriksområdet använts till kontor, gallerier, butiker, teaterlokaler mm. En viktig byggnad i sammanhanget är Kulturhuset, ett hus som stadens ungdomar kämpade sig till bl.a. genom att ockupera den gamla brandstationen 1980. Han som ville köpa brandstationen hette Lennart och han var moderat kommunalråd.
Idag äger han och hans familj ett fastighetsbolag som heter Brandtornet.
Nu i våras läckte det plötsligt ut att Tekniska nämnden ville sälja Tändsticksområdet. Politikerna ansåg sig inte kompetenta nog, det skulle krävas en "utomstående aktör". Området skulle göras spännande och fyllas med aktivitet. Ett märkligt påstående, eftersom varenda kvadratmeter är fullt av aktiviteter. På sajten Tandsticksomradet.com som skapats av Jönköpings Kommun kan man läsa:
"Syftet med webbplatsen och tillhörande hemsida är att visa upp det levande Tändsticksområdet med sina många olika typer av verksamheter för att locka besökare."
En promenad i området bekräftar mångfalden - här finns museer, gallerier, restauranger, butiker, kulturskola, föreningslokaler, kontor mm.Det underlåtna underhållet gör visserligen att fasaderna flagnar en smula, men sannolikt finns det någon av Tekniska kontorets anställda som skulle kunna åtgärda detta.
Men nej, uppgiften är kommunen övermäktig. Det krävs en utomstående aktör. Och bråttom är det, före valet måste beslutet fattas.
Och som av en händelse har en sådan aktör redan anmält sitt intresse. Han heter Lennart. Under hans ledning ska området bli spännande. Eller gentrifierat som det så modernt heter. Med surdegsbröd, takvåningar och italienska skor.
Protesterna har inte låtit vänta på sig, både experter och allmänhet har argumenterat mot en försäljning. Men tekniska nämnden är obeveklig, man vill sälja området. Nu går frågan vidare till kommunstyrelse och fullmäktige.
Med vilken rätt kan politiker och tjänstemän besluta om våra gemensamma tillgångar? En mandatperiod eller två raserar vad generationer byggt upp. Tändsticksfabriken gav mat i munnen – om än med knapp nöd – åt generationer arbetare. Med sitt slit satte de Jönköpingsstickan på världskartan och lade en grundplåt i Wallenbergimperiet. De är en del av Jönköpings arbetarhistoria. Kan den säljas?
Jag misstänker starkt att politikerna tagit för stort intryck av alla stadens bönelokaler, att de tror sig vara gudomliga med rätt att besluta om allt.
Kanske vore det lämpligt att påminna dem om bibeltexten när Jesus körde ut månglarna ur templet?
Och vi andra, vi får se till att köra ut månglarna ur politiken!