Andra tossdan i mass - Internationella Kvinnodagen

Ja då är det den Internationella Kvinnodagen, 8 mars. I år med #metoo i bakgrunden. Hundratusentals kvinnor har samlats bakom upprop och visat på det orimliga i det sexuella, patriarkala förtrycket. Mest uppmärksamhet har kulturelit och kändisar fått. Men kvinnor inom t.ex. Handels(#obekvämarbetstid) och Byggnads (#sistaspikenikistan) har också formulerat sig.

De strukturer som möjliggör tafsande, trakasserier och övergrepp handlar om makt och pengar. Det visar sig bland annat i att av de 1500 undertecknarna av handelsanställdas upprop bara 300 valde att framträda med namn. I en bransch med osäkra anställningar och deltider är det lätt att förbli tyst. När chefen är förövaren är det viktigt att det finns en struktur som stöttar den utsatta.

Det är viktigt att styrkan i uppropen lever vidare, att kvinnor behåller modet att säga stopp. För visst finns det ett efter #metoo? Den logiska fortsättningen är kamp för att lyfta kvinnornas låga löner och dåliga anställningsförhållanden. Alla vet att kvinnor i offentlig sektor leder sjukskrivningsligan. Men ingen vill göra något åt det. Alla vet att samma kvinnor har de lägsta lönerna, de sämsta arbetstiderna och de sämsta pensionerna. Men ingen vill göra något åt det. Möjligen tillsätter man en utredning, gör nya checklistor och kontrollprogram som ska sättas in i nya pärmar. Eller ordnar en kurs i mindfulness och säger till den sönderstressade kvinnan att ta kontroll över sin andning och sin vardag.

I Kommunistiska partiet säger vi – mer verkstad och mindre snack!
Höj kvinnolönerna, det är inte ok att kvinnors genomsnittliga livslön är 3.6 miljoner lägre än männens.
Arbeta för att normalarbetstiden sänks till 30 timmar i veckan i yrken med flest långtidssjuka. Börja med äldreomsorgen. Nu. Innan det är för sent.
Gör om pensionssystemet, efter ett helt arbetsliv ska ingen behöva vara fattigpensionär.