Bryt orättvisan i pension och arbetsliv

Lunchekot meddelade i veckan att Handelsbankens vd Anders Bouvin går i pension nästa år. 61 år gammal. Handelsbanken har satt av 220 miljoner till hans pension. Hans månadslön är idag en miljon kronor. Att en högavlönad direktör kan pensionera sig vid 61 förvånar väl ingen. Han kan se fram mot många friska år med resor, golf, segelturer eller vad han nu väljer att ägna sig åt.

Värre är det för den kvinna som städar Handelsbankens kontor. Hon som får svälja ett par Alvedon varje morgon för att dämpa värken i axlarna. Eller undersköterskan som tvättar, klär på och matar de gamla på demensboendet. Eller busschauffören som tar arbetsfolket utan dyra bilar till jobbet dygnets alla timmar, i ur och skur.

För de flesta av LO:s medlemmar är det en utopi att gå i pension vid 61. Slanten i det orangea kuvertet är så liten att de måste fortsätta arbeta, trots att kroppen för länge sedan sagt stopp. De som inte orkar längre och slutar före 65 får dyrt betala för det med oanständigt låga pensioner. Inte ens att jobba kvar till 65 ger någon guldkant på tillvaron. Hälften av LO:s kvinnor är med EU:s definition fattigpensionärer. Sammanlagt en kvarts miljon pensionärer lever under fattigdomsgränsen. Samtidigt som bankerna gör 100 miljarder i vinst och de rika får rut-bidrag för att få sitt silver putsat.

Nu vill pensionsgruppen, med sex av ”våra” riksdagspartier, höja pensionsåldern. Medellivslängden ökar, heter det. Det är en sanning med stor modifikation. För arbetarkvinnor sjunker nu den förväntade medellivslängden! Skillnaden i livslängd mellan en högavlönad i Danderyd och en lågavlönad i Vårby är 18 år. 18 år! Är det rimligt med samma pensionsålder i alla yrken? Villkoren i arbetslivet måste förändras så att alla kan bibehålla hälsa och livskvalitet fram till pensionsåldern. Sex timmars arbetsdag i de slitsamma vårdyrkena vore en bra början.

Och är det något som ska höjas så är det pensionerna. Inte pensionsåldern!