Viruset avslöjar ett annat virus

Ett litet taggigt virus har ställt det mesta på ända. Vi har alla påverkats, mer eller mindre. En sak Corona gjort är att obarmhärtigt avslöja bristerna i vårt samhälle. Det nyliberala viruset har i decennier gnagt på samhällskroppen. Trettio år av nedskärningar, utförsäljningar och privatiseringar, av ”just-in-time” och ”lean production” har gjort stora hål i vår välfärd och säkerhet. Självklarheter som skyddshandskar och förkläden saknas samtidigt som privata kliniker säljer fettsugning. Viktiga mediciner jagas på världsmarknaden när de saknas i apotekens hyllor eller avskaffade beredskapslager.

Irene Svenonius, ansvarig för Nya Karolinska skandalen och moderat finansborgarråd i Region Stockholm, säljer mitt under brinnande pandemi Bromma Sjukhus till Vectura och bästa vännen Filippa Reinfeldt! Samtidigt som vårdpersonal jagar lediga vårdplatser. Mer cyniskt blir det inte.

För mindre än ett år sedan gick en våg av protester över landet. Undersköterskor slog larm om sin arbetssituation. För några dagar stod de i mediafokus, sedan blev det åter tyst. Besvikna fick de återgå till en vardag av ohälsoscheman, sjukskrivningar och nedskärningar. Nu applåderas vårdpersonal av alla kategorier. Och det med rätta! Men ska det verkligen behövas en pandemi för att deras insatser ska bli synliga?

Smittspridningen i äldrevården är en katastrof. Ingen borde bli förvånad. I Stockholm, där det är värst, har man satt i system att använda timvikarier i stället för fast anställda. Dessa vikarier gör ett bra och viktigt arbete, ingen skugga på dem. Men det säger sig själv att en fast inarbetad personalgrupp och organisation bättre kan hantera en kris. Det säger sig själv att ju fler personer som rör sig bland de gamla, ju större är smittrisken. Lika självklart är att underbemanning gör det svårare att upprätthålla kvalitet. Det är ingen raketforskning som behövs för att räkna ut detta. Den privata omsorgen har fler timanställningar, färre personal per omsorgstagare och större institutioner. Ofta har personalen också en lägre utbildningsnivå. Detta enligt Tine Rostgard, professor på Stockholms Universitet.

Det företag som ansvarar för nära hälften av läkarvården på Stockholms äldreboenden gjorde 2018 en vinst på 14 miljoner. Det är en rimlig tanke att de pengarna – våra skattepengar- kunde gjort bättre nytta i skyddet av de boende! Liksom alla andra miljoner som rullat in i kassakistor istället för att användas till god vård och omsorg!

Bristen på skyddsmaterial och omsorg om de anställda är också det en katastrof. Fackföreningar och skyddsombud lägger skyddsstopp efter skyddsstopp. Det är bra. Det gav busschaufförerna den trygghet de krävt. Men ska det verkligen behöva gå långt? Borde inte arbetsgivaren göra allt för att skydda personalen?

Sedan 2002 har kommunernas satsning på äldreomsorgen minskat med 1.3 miljarder per år. (Källa ”Budget ur balans”, Arena Idé) Antalet platser i äldreomsorgen har minskat med 40.000 på tjugo år. Så ser vi att politiska beslut på alla nivåer bäddat för dagens situation. Men politiska beslut kan också vrida utvecklingen åt rätt håll.

Nu är det dags att anställa fler i vård och omsorg
Nu är det dags att avskaffa de otrygga anställningsformerna för gott
Nu är det dags för rejält höjda löner för vårdarbetarna
Nu är det dags att återföra skola, vård och omsorg till samhället