Solidariteten med Gaza lever , demonstration den 11 november.

På mötet talade Ismail Quittineh från Palestina in Mind och Annica Albertsson för Kommunistiska partiet.. Hennes tal finns här:

Det pågår ett folkmord. Det pågår en etnisk rensning. Det pågår en folkfördrivning. Det pågår en blockad.
Allt i strid med internationell rätt och krigets lagar.
Det pågår framför världens ögon. Ingen kan säga att dom inte vet. Alla vet. Ingen kan säga att dom inte såg eller inte hörde.
Däremot finns det såna som inte bryr sig. Eller som väljer att stödja morden, som tycker det är ok att två miljoner människor drivs ut i helvetet. Dom som inte erkänner palestiniers rätt till liv och trygghet.

Men - Det finns ännu fler som bryr sig! Miljoner och åter miljoner världen över demonstrerar och visar på annat sätt sitt stöd för Palestina och sin avsky över Israels kriminella handlingar. Regeringar, församlingar, tunga organisationer som Amnesty, hela FN. Många är det som fördömer Israels brott.
Israel har ända sedan 1948 struntat i vad FN säger. Inget land har brutit mot så många internationella lagar som Israel. Men dom fortsätter spotta FN och hela världen i ansiktet.
För dom backas upp av världens mest krigiska land, USA. Dom får vad dom vill av Vita Huset och Pentagon. USA behöver Israel av strategiska skäl. Och det Vita Huset säger det säger också deras vapenbröder i Europa, EU med von der Leyen i spetsen. Och i Sverige följer knähundar och fähundar i regeringen husses röst. Därmed blir dom medskyldiga i folkmordet.
Socialdemokraterna som en gång var en röst i världen för förtryckta folk tiger, rädda för piskan från Åkesson och Billström.
Det är skamligt men historien kommer att döma dem hårt!
Nu har mer än 10 000 mördats på en månad. Det är fyra gånger fler än vad som dödats under ett och halvt år i Ukraina. Det civila lidandet har fått både krigsherrar som Biden och Macron att försöka lugna ner Netanyaho, men hitintills utan effekt.
Vi måste fortsätta hålla uppe trycket i motståndet, fortsätta kräva eld upphör, ett stopp för kriget och ockupationen. Apartheidregimen i Sydafrika fälldes av väpnat motstånd inne i landet och av omvärldens fördömanden, bland annat en bojkott. På samma sätt måste ekonomiskt, politiskt, kulturellt och idrottsligt samarbete med Israel avbrytas. Produkter från Israel ska inte serveras i Jönköpings skolor och vårdinrättningar!
Nu vill jag prata om barnen.
Dom är så gråa barnen vi ser på bilder från Gaza. Grå av dammet från deras raserade hem. Dom är så magra av hunger. Dom darrar av skräck och vätskebrist.
Dom har sett döden så nära. Föräldrar, syskon, kompisar. Dom kommer aldrig att glömma döden.
Genomsnittsåldern på de som dör i Gaza är 5 år. Blunda och tänk på en femåring. Så brutalt är folkmordet. Varje dag dör 136 barn i Gaza. Inte ens i Yemen, som är ett annat katastrofområde dör så många. Där dör 1,5 barn per dag, i Ukraina 0,7. Att jämföra dödstal är i och för sig gräsligt, varje dött barn är ett för mycket. Men just de här siffrorna säger något om omfattningen. Det här är något av det värsta världen skådat.
Det finns en risk med siffror. Att barnen försvinner. Men alla dom här barnen har namn. Dom hade ett liv, en historia och en framtid.
Ahmed, han skulle ha öppnat en liten restaurang vid havet. Han skulle bjudit gäster på te och kakor och surfat på vågorna när restaurangen var stängd.
Amina, hon drömde om att bli läkare och hjälpa barn som skadats i kriget.
Muhammed som älskade matte i skolan skulle blivit byggnadsingenjör och byggt Gaza ljust och vackert igen.
Och Samira ville bli fotbollsproffs i Europa. Till sommaren skulle hon åkt till Göteborg och spelat i Gothia Cup.
Allt detta dog i en israelisk bombmatta.
Men inte bara det. Deras barn och barnbarn fick heller aldrig en chans till liv. Kriget skapar så ofattbart stora hål i tillvaron. Hål som aldrig går att laga.
Jag önskar att dom åtminstone hade fått riktiga gravar, att det hade rests monument med deras namn och texten
”Det får aldrig hända igen! Glöm dom aldrig!”
Något sådant lär vi inte se. Men vi kan se till att de inte glöms.
Och vi ska kämpa för att de överlevande barnen får en framtid. Dom har rätt till en framtid, att få bli fotbollsspelare och ingenjörer,mammor och pappor.
Dom har rätt att få leva i ett fritt Palestina.
Därför ska vi inte nöja oss med att hoppas eller att tro på att freden är möjlig. Vi måste säga att den är möjlig. En rättvis fred måste vara möjlig och den är nödvändig. Vi kräver en framtid för Palestinas barn.
(Musik: Give peace a chance)