Palestinasolidaritet 30 december

Årets sista demonstration samlade dryga hundratalet som gick från Hovrättstorget till Hoppets Torg. Vid samlingen talade Annica Albertsson för Kommunistiska Partiet. Vid avslutningen lästes väldigt starka dikter av Åsa Lauren och Flora Crocker Ångman, och en ung kvinna, Linnea, läste ett personligt brev från en palestinsk vän.
Nästa lördag samlas vi återigen i solidaritet med Palestinas folk.

Annica Albertssons tal:
Det har varit jul. Överallt har vi hört julmusik. En av julsångerna har följande rader:
”Du stjärna över Betlehem, o låt ditt milda ljus. Få lysa in med hopp och frid, i varje hem och hus”
Men 2023 var julfirandet i Betlehem inställt. Ingen julgran på torget. Inga bedjande turister i Födelsekyrkan. På Västbanken lever folket i skräck för bosättare och militärer.
I Gaza finns varken hem eller hus. Inget mjöl att baka med och inga ugnar att grädda i. FN:s befolkningsfond beräknar att över 160 kvinnor dagligen kommer att föda. Men för de födande mammorna finns inga stall kvar att söka härbärge i.
Helvetet på jorden. Bokstavligen helvetet på jorden. Det var julen 2023 i Palestina. Och för alla er med anhöriga och vänner i Palestina.
För 53 år sedan var det också en helvetisk jul. Den gången i Hanoi. USA fällde last efter last med bomber. Med fasa följde vi nyheterna. Julbombningarna i Hanoi har gått till historien, bland annat genom dåvarande statsminister Olof Palmes berömda tal. Jag citerar Olof Palme:

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. (….) Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. (….) Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Nu kan vi foga också Gaza 2023 till raden av illdåd. Eftervärldens dom kommer att falla även över Israel och dess uppbackare.
1972 hade vi politiker som vågade kalla saker vid dess rätta namn. Som kallade ett illdåd för ett illdåd, ett folkmord för ett folkmord. De politikerna saknar vi idag. Med något undantag. Häromdagen framträdde den centerpartistiska EU parlamentarikern Abir Al Sahlani och hon var inte nådig i sitt fördömande av Israels politik. ”Netanyahu måste bort!” säger hon. ”Det viktigast nu är eld upp hör och jag kommer att skrika det tills världen hör.” Fler sådana politiker behövs!
Och genom våra protester ökar vi pressen på politiker att agera.
Så vi tänder våra ljus och facklor för fred och solidaritet, vi lyfter våra fanor och höjer våra röster. Kraven på ett verkligt eld upphör och en varaktig fred får inte tystna. Inte ens i juletid. Särskilt inte i juletid.
Över hela världen hörs kraven allt starkare, från allt fler. Det ger oss trots allt om inte frid så åtminstone hopp.