Palestinasolidaritet 9 november

Varje lördag går demonstrationen genom Jönköping. Slagord och talkörer men också en tyst minut för alla som mördats av Israel. Denna lördag hölls ett kort tal av Annica Albertsson och Rima Aboutouk läste en dikt.

Annicas tal kan du läsa här:
Vi måste prata om barnen. Alla barn som inte längre lever och alla barns rätt till liv.
Jag såg ett klipp på nätet från Hastings i England. Människor stod längs en gata med skyltar som berättade om barnen som dödats i Gaza. Den siffra som användes var 16.000. På den näst sista skylten stod det att det är lika många barn som det finns i Hastings. På den sista skylten stod det Tänk er ett Hastings utan barn.
Sådana exempel ger den fruktansvärda verkligheten bakom siffrorna. En hel stad utan barn, vilken fasansfull tanke. Jag tänkte på Jönköping. Hur många barn finns det här? Jo, i Jönköpings grundskolor finns 17.312 barn. En av de senaste uppgifterna jag hörde från Gaza var just 17.000. Så tänk er att alla Jönköpings grundskolor, från Gränna till Bottnaryd, från Hakarp till Hisingstorp, från Öxnehaga till Bankeryd, tänk er att alla de skolorna var tömda på barn. Inte bara tömda – att barnen skulle vara dödade. 17000 barn från 7 till 15 år dödade. För det är ju det dom är. Dom är dödade. Mördade. Dom är Inte omkomna, inte avlidna, dom har inte mist livet. Ord som används för att dölja sanningen. Det är ett folkmord som pågår, den ena organisationen efter den andra har bevis för det, nu senast Human Rights Watch. Och precis som i alla folkmord finns det en förövare, det finns en bestialisk plan, i regeringsbyggnader och militärhögkvarter har kartorna ritats upp och besluten fattats. Det är inget misstag i arbetet. Det finns inga ursäkter.
Varje dödat barn är en katastrof och en sorg för familj och anhöriga. En sorg som kommer att vara livslång. Men det är ännu mer än så. Varje barn skulle ju ha blivit någonting. Mariam skulle ha blivit tandläkare. Ahmed skulle ha blivit fotbollsproffs, ja han var faktiskt i Göteborg och spelade i Gothia cup i somras. Samira skulle bli konstnär. Ibrahim skulle fortsatt i sin pappas bageri. Loulu ville bli sjuksköterska och Adam bilmekaniker.
Och dom skulle alla ha blivit mammor och pappor, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder.
Kriget har skapat djupa hål in i framtiden och dom är irreparabla.
Det finns mycket att säga om kriget och ockupationen och vad vi kan göra. Det minsta vi kan göra är att minnas barnen, att ge dem röst. Att ge varje barn ett hjärta och en tanke. Det gör vi på onsdag i manifestationen "Ett hjärta för varje barn" och jag hoppas vi fortsätter med det alla dagar.